 | Ida Lexell
IN MEMORIAM
1 Psaltarens 35:e psalm talas det om
människor, som kallas de stilla i lan-
det. I vår tid med dess jäkt och oro
är det välgörande med människor,
som utan stora åthävor göra sin gär-
ning, föra en saktmodig vandel och
visa godhet och vänlighet i umgäng-
et.
Ida Lexell var en sådan stilla män-
niska. Aktad och avhållen av Björn-
lundabor uch älskad av de sina. En
gång fann hon och hennes Alexis
varandra och som de båda voro av
samma sinnelag, blev Lilltorp ett
ljust och glatt hem för kretsen av
fränder och vänner. Makarna kom
att så småningom övertaga Lilltorp.
Lilltorp var då arrendegård under
Klevagodset och det var en stor dag,
då gården kunde inköpas. Där hölls
så gammal sed i helgå och där ska-
"| pades en fin tradition. Förvisso var
detta inga dåliga gåvor att ta med
sig på vägen för de unga. Arbetet i
hemmet var krävande, men ändå
räckte Ida Lexells krafter till att del-
taga i den syföreningskrets, som ta-
git till uppgift att sörja litet för
skolbarnen i Sofieborgs skola och för
de gudstjänster, som firades där en
gång i månaden. Särskilt stor dag var
adventsgudstjänsten, då man kom
från de många hemmen i den södra
delen av socknen. Kyrkokören sjöng
advents- och julsånger och berättigad
| förtjusning väckte skolbarnen, som
linövat flera fina och ovanliga tablå-
er. Nu på fjärde adventssöndagen
fick gamla fru Lexell slumra in ef-
ter att ha varit flera år på sjukhem-
"| met i Nyköping. Lika stilla som hon
| levat fick hon gå över gränsen utan
att någon märkte det. Det gick så
fort, som när man blåser ut ett ljus;
En finns dock som ser till sina prö-|j
vade barn och när stunden är ne
kallar han och säger: ”Kom nu, nu
får du komma hem”. |
Stilla komme och välkomna vare da-|
gens slut och lön,
stilla må i Gud jag somna från min
sista aftonbön.
'j Gud välsigne dig, lilla stilla
människa.
ERIC LUNDBERG
li—- - - - - — = > —i— — — ——--—-A—A—
;
|
